Igår morse 07.30

somnade min far in lugnt och stilla.
Det är konstigt egentligen att jag kallar honom för min far nu först för jag har alltid kallat honom vid namn när jag pratat om honom.
Mamma och pappa skildes när jag var ett år så jag har inga som helst minnen av honom som liten. Innan jag kom upp i tonåren så fick jag hjälp av BUP i Uppsala att komma i kontakt med honom och träffade honom då 2 gånger som jag kan minnas. Sedan när jag flyttade hemifrån så gjorde jag ett nytt försök att hålla kontakten. Det var hela tiden jag som tog kontakt och efter en period så upphörde även det.

På min namnsdag förra året så kom det ett gratulationskort från honom. Jag blev så förvånad men samtidigt tror jag lite glad. Skulle det nu äntligen bli ett möte så jag kunde få svar på mina frågor. Jag skrev ett långt brev och berättade om hur livet var och att Janne och jag var på väg att flytta hem till Uppland. Naturligtvis blev det en innerligt väntande på posten varje dag men det enda som kom var ett julkort och sedan var det tyst igen. Det var bara att inse att det inte skulle bli något möte denna gången heller.

För en vecka sedan fick jag ett samtal från min äldsta syster som talade om att han hade åkt upp på lasarettet för han var väldigt dålig. Så pass dålig att de inte ville operera honom ännu.
I slutet av förra veckan kom det ett sms från henne att hon åkt upp för han var nu väldigt dålig och hon ville stötta vår äldsta bror som är den enda av oss syskon som växt upp hos vår far.
Min äldsta syster har de senaste åren även hon haft kontakt med vår far och träffat honom med jämna mellanrum.

När jag slog på min mobil i går eftermiddag efter att jag sovit färdigt efter nattens jobb så fanns meddelandet där att vår far somnat in lugnt och stilla kl 07.30 på morgonen.

Det känns så konstigt, nu får jag aldrig svar på mina frågor. Jag kan ju inte säga att jag saknar honom för man kan ju inte sakna någon som man aldrig känt. Men trots det så sörjer jag honom.
Jag kommer att åka på jordfästningen när den blir av för att ta ett sista farväl av honom och för att stötta får äldsta bror.

Så mina kära vänner. Livet är kort och skört. Man vet aldrig när det kan ta slut. Så var rädd om era nära och kära, glöm allt gammalt groll som kan tänkas finnas där och förlåt varandra. Har du några frågor så försök få svar på dem medans det ännu finns en chans, tids nog kan det vara försent.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag var 9 år när mina föräldrar skildes så givetvis minns jag min far, men precis som din var det bara kort som var livstecken och det känns bara tomt och opersonligt ( i detta fall)Det är nu många år sedan far gick bort och någon saknad har jag aldrig känt ( inga syskon alls och ingen kontakt )men jag vet att som barn kan det bara vara förälderns fel när kontakter uteblir. Mamma försökte flera gånger uppmana far att kontakta mig men minnet av mig måste ju ha varit som bortblåst, så känns det i alla fall. Jag vill bara med detta säga att jag förstår dig när du inte känner saknad, man kan inte sakna något som aldrig varit. Kram på dig och lycka till med avskedet till din far. ( men känn aldrig skuld för vad du bordit göra och inte, det var din far som har varit vuxen den längsta tiden )