Jag älskar måndagar

numera...låter inte klokt eller hur. Men måndagar åker vi ut till Lyckliga Hunden i Vallby och det är bara så roligt. Visst det är frustrerande också....i alla fall för mig och husse. Men däremot för Charlie är det rena drömmen. Han badar, jagar tikar, leker, blir jagad av matte och husse när han rymmer och badar igen.
På måndagar har de drop-in träning...man åker dit och tränar på just det man känner att man behöver träna på och vi behöver träna på precis allt.

Igår skulle vi börja lite med Agility för att Charlie skulle lära sig att samarbeta med oss....han tog en tunnel (det har han gjort förrut och det är roligt tycker han) och sedan drog han järnet ner till badet. Vi efter och tillbaka till träningsplanen. Denna gången tog han en tunnel och ett A-hinder (för första gången) och sedan ner till badet igen....och vi efter.

Så fortsatte det en stund tills han fick för sig att han skulle rusa emot en annan hund som inte alls gillade rusande hundar så det blev lite gruff (men jag tyckte det lät som om de var rasande på varandra) .... sedan tog vi kaffe paus. Välbehövlig sådan!!!

Efter en rejäl stunds vila och diskussion och råd med andra hundägare provade vi på Rallylydnad. Trots namnet är det inte Rally det handlar om utan man följer en bana med skyltar där det står vad man ska göra.
Men så var det det där med kontakten också då...en kort stund gick det bra, han klarade slalomet mellan koner utan att anfalla dem för att leka med dem, sen var det stopp. Han var så mycket mer intresserad av de andra hundarna och vad de gjorde så det spelade ingen roll att jag viftade med korvbiten under nosen på honom....kontakten var lika med noll.....
Jag kände frustrationen komma och känslan "nu skiter jag i detta" dök upp....så jag släppte kopplet, slängde ifrån mig godispåsen (som har knäppning så han kan inte komma åt det utan min hjälp) och stegade bestämt därifrån. "Nu får Husse ta över om han rymmer för snart exploderar jag"....
Jag fortsatte min bestämda gång och dök in bakom en buske....och döm av min förvåning när jag kikar ut genom grenverket...Charlie satt kvar där jag lämnat honom....Han såg ut som ett frågetecken...vad var det som hände. Ingen rymning alls. Han satt bara kvar och började till slut skälla...MEN HAN SATT KVAR....
Nu drar han tänkte jag...men han satt kvar och fortsatte skälla. Tittade lite på husse som stod en bit därifrån och skällde igen. Tittade åt det håll jag försvunnit åt och skällde igen MEN HAN SATT KVAR.
Till slut visslade jag på honom, vi har börjat med det som inkallningssignal för vi ska köpa en visselpipa idag och använda. Den vanliga visslingen reagerade han inte på men när jag busvisslade så hörde han och kom fram till mig som ett skott.
Sedan körde vi banan en gång till och hade jättefin kontakt.
Innan vi skulle åka hem så frågade jag Tarja (som driver Lyckliga Hunden) vad det var som hände egentligen.
"Du visade honom ärligt att du var missnöjd med honom. Du vände ryggen till och stegade därifrån utan ett ljud"
Så nu har jag lärt mig....när jag är missnöjd. Inte skälla, inte gorma, bara vända ryggen till och  verkligen visa honom hur missnöjd jag är.
Jag var så nöjd när vi åkte hem, det kändes jättebra och att vi sedan klarade ett hundmöte utan några som helst problem  på kvällsrundan gjorde ju inte saken sämre.