KAOS

ja det är kaos i mitt liv just nu. Kaos på jobbet, där jag har fått information att jag har blivit anklagad för både det ena och det andra....att jag skulle ha ett otrevligt bemötande mot de boende...men jisses...jag älskar mitt jobb...jag skulle inte jobba med äldre om jag inte gjorde det och jag skulle absolut inte utbilda mig till undersköterska inom äldrevården när jag passerat 45 år om jag inte älskade mitt jobb. Dåligt bemötande mot arbetskamraterna...de jag har pratat med är helt nöjda med mitt bemötande och om det är något som tycker jag sagt något de inte gillar eller varit otrevlig så kan de väl tala om det för mig i stället för att springa till chefen och säga det. Det ger mig en chans att be om ursäkt om jag varit otrevlig på något sätt och man kan reda ut situationen. Försvunnit från arbetsplatsen på nätterna...men vem sjutton är det då som svara på larmen när kollegan ligger på soffan och sover...?
Den 6 oktober ska det vara ett möte på kommunhuset med mig och några andra och efter det får jag veta om jag får arbeta kvar inom Enköpings kommun som timvikarie...
Som ni kan förstå mår jag oerhört dåligt av detta och det är väl en av anledningarna till att det inte blivit så mycket bloggande på ett tag.
Jag kände bara att jag helt enkelt måste få ur mig detta.

Det är kaos i sy rummet också...för just nu har jag inget sy rum...det är under ombyggnad och när det väl är klart kommer det att bli ett helt underbart sy rum. Kanske inte mycket större än vad det har varit tidigare men med en helt annan planlösning eftersom en vägg har försvunnit så två rum har blivit ett...alltså det kaoset kan jag leva med tills vidare men det blir inte mycket syende när maskinerna står på kontoret och tygerna ligger nerpackade...allt är en enda röra just nu.

Tack och lov är det sy helg i Gnesta kommande helg och en del tyger har jag lyckats leta fram så lite grand ska det väl kunna bli i alla fall. Det ska bli underbart att sätta sig vid symaskinen och släppa alla tankar på det som är just nu.

Charlie växer så det knakar. Han är nu 11 månader och på väg att bli könsmogen. Han friar till tikarna på rastgården så han är helt slut när han kommer hem. Vi har ju även börjat en ny kurs i vardagslydnad och det går framåt tycker jag. Han är väldigt familjeberoende och ska vara med oss överallt vilket kan vara lite frustrerande när han ska vara med vid trädgårdsarbete t ex...jag gräver ner och han gräver upp....Men tids nog blir han fullvuxen och vet vad han ska göra och inte ska göra.
Men jag älskar min lilla vackra prins trots att små busstreck.

9 kommentarer:

Uttan sa...

Så ledsen Jag blir att läsa det Du skriver.
Tänk hur det är, ja på alla arbetsplatser.
Misstänksamhet och framför allt avundsjuka.
Nu hoppas Jag verkligen att allt löser sig men kan förstå att Du inte tycker det är lika roligt att gå till jobbet nu och klart att man inte riktigt kan lita på någon heller.

Gå ut med rak rygg Du vet ju vad som är sant och stå på Dej.

En stor Kram!!

Gittans Pysselsida sa...

Fy vad ledsen jag blir...varför kan vi inte vara snälla mot varann..livet blir så mycket lättare.
Hoppas verkligen det ordnar upp sig snart ...jag förstår att det är jobbigt..men sträck på dig..

Varm kram// Inga

Junebacken! sa...

Fy så jobbigt det låter med ditt jobb. Vem som helst hade ju blivit knäckt av en sådan sak. Men sanningen brukar komma fram till sist så gå rakryggad och tänk att iaf du vet vad som är sant och det kan ju få räcka så länge.
Många kramar

Lizzan sa...

Usch och fy så jobbigt, men tyvärr inte helt ovanligt på den här typen av arbetsplatser. Stå på dig och låt dem inte trycka ned dig!
KRAM Lizzan

Nette sa...

Arbetsglädjen finns där ändå Uttan. Det är så härligt (trots allt) att titta in och prata en stund med de goa gamlingarna men som du säger så vet man inte vem man kan lita på. Tack för tröstekramen den värmer, kramis tillbaka

Nette sa...

Håller med dig Inga, tänk om alla vore lite snällare mot varandra, så mycket roligare livet skulle vara. Varm kram tillbaka till dig.

Nette sa...

Junebacken, ja tids nog kommer sanningen fram men då kan det tyvärr vara försent. Men rakryggad tänker jag gå i alla fall. Många kramar till dig också

Nette sa...

Ja, Lizzan jag har hört att detta är ganska vanligt på arbetsplatser där det oftast bara jobbar kvinnor. Men jag tänker stå på mig, jag har ju inte gjort något fel vad jag vet. Kramis

Nina sa...

Usch så trist det låter med jobbet! Och idag är det 6 oktober. Jag hoppas att det gått bra för dig!!!!
Kram! Nina i Uppsala